Detta skulle egentligen varit med i förra inlägget, men det hanns inte med i tid! Därför kommer det nu här! =)


Vi tar en tillbakablick.
När vi äntligen bokade uppskrivning och uppkörning fick jag bara en veckas väntetid! Otroligt skönt.
Jag försökte hålla det så hemligt som jag bara kunde, men givetvis var posten inte sen den enda dagen jag ville det! Pappa tog in posten som vanligt på sin lunch och fann då de två kuverten med tiderna i. Han var dock snäll nog och la de upp och nedvända på min dator.
När han kom hem efter jobbet frågade han efter ett bra tag om jag hade sett min post. ”Ja”, svarade jag otroligt kort. ”Och du vet inget”, tillade jag. Han vände om och gick ut från mitt rum.
Under denna vecka satt jag mest instängd på mitt rum, den tiden då jag var hemma, och gjorde tester. Krävde mamma på att få övningsköra och ljög om att min körlärare sagt att jag var tvungen att öva på det ena och det andra.
Pappa och jag var ute en sväng på lördagen och söndagen. Resten av den lördagen gjorde jag tester in i det sista. På söndagen hade jag endast ett test kvar att göra. Gjorde det och sa till mig själv att nu är det nog jag vet ju att jag kommer klara det. Under denna vecka fick även min pappa reda på datumet och tiderna, kände att jag ville ha någon mer än själva körskolan skulle veta om det.

För att inte komma för sent till min uppkörning på måndagen hade jag lurat i mamma att vi skulle på studiebesök på graf-lektionen och var tvungna att vara i skolan prick 08.00 inte en sekund senare. Och under den perioden var tågen ALLTID försenade. Mamma gick på det och hon fick skjutsa mig till Högsby tidigt på måndagsmorgonen så jag fick åka en buss. Givetvis så skolkade jag hela graf-lektionen!
Kände mig läskigt lugn när jag klivit på bussen. Men väl i Ålem kom paniken lite krypande. Jag visste inte om jag missat bussen vidare till Kalmar eller inte. Men det hade jag inte!
Väl framme i Kalmar fördröjde jag någon halvtimma/timma (minns inte) på centralen med att göra ingenting. Sedan tog jag en stadsbuss ut till giraffen, gick in på Coop, köpte en "tackgåva" till min körlärare i fall jag skulle klara det.
Gick söligt mot vägverkets lokaler och där inne anmälde jag mig, tog ett foto och skrev min namnteckning innan jag väl fick sätta mig ner. Nervositeten började komma smygande, folk satt och pluggade i körkortsteoriboken, men jag visste att det inte skulle hjälpa att göra det, så satt och försökte andas jämt och lugnt. Men det jag var mest nervös för var att någon jag kände skulle komma in. Ingen skulle ju få veta! Men, efter ett tag kommer en klasskompis in, men vi gjorde en deal att ingen av oss visste om varandra efteråt =)
Det blev upprop och jag klev innanför dörren och satte mig på min plats. Testet kändes bra och när jag väl vågade klicka på "rätta-knappen" så blev jag otroligt glad!! Kände mig dock tvungen att kolla igenom frågorna jag hade fått fel på. Därefter gick jag fram till den som hade koll på oss och hämtade ett papper och mitt pass. Hon gratulerade och jag gick ut därifrån. Satte igång min mobil så fort jag kunde och ringde pappa med det glädjande beskedet!

Sen stod jag ute i kylan och väntade på min körlärare som skulle komma för att ha en förhoppningsvis sista körlektion med honom. När jag stod där och klockan tickade på kom nervositeten krypandes igen. Vart höll han hus?! Min klasskompis kom ut med ett sorgligt besked och gick mot skolan. Till slut kom min körlärare precis på minuten när vi skulle ses! Han frågar mig om ägaren av körskolan ring och mitt svar är ju givetvis ”nej”. Bilen hade varit trasig och han hade varit på lagning med den! Men men inte mer snackat om det, han frågar hur uppskrivningen hade gått och gratulerade mig, sedan satte vi oss i bilen och körde iväg. Vi övade på lite saker jag ville gå igenom igen och han pratade lugnt och sansat med mig om allt vi gjort. Nervös?! Nehe du, inte ett dugg. Han lyckades hålla mig helt cool-lugn!
Tillbaka till vägverket och min uppkörnings-person kommer ut. Min körlärare och han hade träffats många gånger tidigare märkte jag. Vi sätter oss i bilen igen och jag funderar på om jag ska lotsas dra och ändra i sätet och sånt, men sån tur var säger han ”och du har väl alla inställningar klara redan.” Pust!
Sedan börjar själva uppkörningen och under hela tiden sitter min körlärare och pratar om allmänna saker med uppkörningsmänniskan, vad han gjort i jul och på nyår och så vidare! Ibland får jag lite instruktioner om vart jag ska följa och göra men i övrigt pratar de på med varandra. Nu närmar vi oss vägverket igen och hela parkeringen är knökad! Han ber mig ställa på en annan parkering som ligger tidigare. Jag svänger in och ställer mig på en ficka. Tankarna börjar sen fara runt om detta ingår i uppkörningen eller inte. Borde jag gå ut och kolla hur jag står eller blir det helt fel då och jag bara framstår som förvirrad och lustig. Men så kommer han som en räddare i nöden igen, uppkörningsmänniskan alltså! Han börjar lite försiktigt, jahaaa.... Hjälp tänker jag, nu är det slut! Vad kommer han säga, är det ja eller nej?! Men snälla säg något då! Sluta skriv på ditt papper!
”Jaha, Emelie. Jag tycker ........................” . Har faktiskt inte så jätte stor koll på allt han sa, men han berättade lite om körningen hur han tyckt att det gått och så. Sedan kommer den slutgiltiga meningen, där det antingen innehåller ett glatt eller ledsamt besked. Mina tankar snurrar som aldrig förr, har jag gjort något fel?! Gosh, jag minns ju för hela friden ingenting jag gjort nästan! ”Men Emelie då får jag gratulera dig till körkortet och så kryssar jag i ett Ja här på ditt papper.” VA, ÄR DET SANT?! KAN DET VARA MÖJLIGT?! Jag stammar lite lätt fram ”Tack” och vi skakar hand. Han river av pappret och ger mig det och säger ”detta är nu ditt körkort ett tag framöver tills det riktiga blir klart. Ha det bra nu!” Han går ur bilen och min körlärare sätter sig fram. ”Ja då får jag säga Grattis Emelie!” ”Tack” svarar jag mycket klarare och lättare denna gång! ”Det här visste jag att du skulle klara galant redan från början,” fortsätter han. ”Hehe”, får jag fram lite nervöst.
Han frågar om jag vill köra tillbaka till körskolan och jag svarar att visst det kan jag göra.
Det är lustig känsla, att han inte säger vart jag ska och så vidare. Men givetvis pratar han, men ger ju inga direktiv. När jag kört en bit så säger han: ”Ja nu kör vi inte längre på mitt körkort utan på ditt!” Jag jublar inombords!

Han pratar om tiden vi haft, om alla körlektioner och då han själv tog körkort och han uppmanar mig att köra själv mycket nu i början för att vänja sig just vid att vara själv i bilen, ingen som pratar, ingen som säger vart jag ska, ingen som säger hur jag ska göra och så vidare.
Och jag tog honom på orden minst sagt!!*
Väl tillbaka utanför körskolan ger jag honom chokladasken och lotten jag köpt och sedan går vi in. Där sitter receptionisten och hon frågar så fort vi öppnat dörren och klivit in hur det gått. ”Jo det gick bra”, svarar jag. Hon pustar ut och säger det att vi varken såg glada eller ledsna ut ute på gatan så hon visste verkligen inte hur det gått. Jag gör rätt för mig och tackar för den här tiden och går sedan stolt ut.
Jag trampar iväg mot bussen och sätter igång mobilen och möts av ett sms från klasskompisen som undrar hur det gått. Skriver att jag klarat det men att hon absolut inte får säga något till någon annan. Sedan slår jag in pappas nummer igen!
Kommer till skolan efter att jag fått vänta på stationen ett bra tag. Går till en dator för att leta upp ett telefonnummer och försöka få tag på en tårta! Ringer pappa och ber han fixa det i stället. Precis när jag lagt på ”rusar” Jimmy och Kajsa in och Jimmy frågar direkt om jag har skrivit upp. ”Eeh, nej det har jag inte”, svarar jag darrigt enligt mig själv. Nog om det, vi går och äter och sedan är det dags för lektion.
Under den lektionen bestämmer jag mig för att skolka nästkommande, tyvärr med samma lärare så jag ljuger ihop om att jag inte mår bra och måste åka hem.

Tar bussen till Oskarshamn och ringer min mamma om att jag vill åka med henne hem. Hon hade ju givetvis tagit bilen till jobbet efter hon skjutsat mig på morgonen. Jag går på toa på hennes jobb och hon åker och hämtar bilen och kör fram till entrén. Jag pekar då till henne att jag vill köra. Hon kliver ur bilen och är på väg till bagagen för att ta fram övningskörskylten. Jag säger då att hon inte behöver ta fram den. Hon frågar ”Va?” och hon har uppenbarligen inte hört vad jag sagt. Jag upprepar mig och hon bara tittar på mig. Och sedan näst intill skriker jag ut, ”FÖR JAG HAR TAGIT KÖRKORT IDAG!!”
Sedan kör jag hem utan skylten på!

Resten är inte särskilt intressant =P Troligtvis har nog inte en enda läst allt, men har du gjort det så är jag imponerad!
Det var i alla fall så här min sluttamp på vägen till mitt körkort såg ut! Och den dagen var en av dem bästa i mitt liv!

* Förresten! Vad jag menar med att jag tog honom på orden, det min körlärare sa om att köra själv, var för att efter vi käkat tårta hemma åker jag till Högsby till en kompis för att fråga om hon vill hänga med ut på en tur! Alldeles själva! Hon hade ”trackat” mig ett bra tag innan jag tog körkort då jag hade krypiska statusar på msn hela tiden innan, och jag lovade henne att hon skulle bli bland dom första att få veta när jag väl skulle tala om det. Sen gled vi runt från kompis till kompis och körde runt!
Dagen efter tar jag bilen och kör hela vägen till Kalmar helt själv! Och ja, det var minst sagt en lustig känsla som infann sig i bilen!

Ungefär två månader senare kör jag hem från Uppsala själv också! Så jag tycker allt att jag följde min körlärares råd ;)

Har haft ganska fullt upp denna veckan!
Men så fort jag får tid ska jag skriva lite kort om vad jag gjort. Blir troligtvis på fredag.

Har även en ny grej på gång, men ska uträtta två saker först innan det sätts igång!


Det är visserligen bara torsdag imorgon men, ha en fin helg!
För det ska jag ha ;)

Tidigare ikväll, eller ja rättare sagt igår, så tittade jag på en film som jag såg under min vistelse i Uppsala förra året.
En period i mitt liv som jag troligtvis aldrig kommer glömma, varade i knappt två veckor, men mycket bra tid! Funderingar som flög omkring och en del som la sig på rätt plats.

Längtar efter fler sådana stunder. Hoppas att de kommer dyka upp lite här och var under livets gång.
Men jag ser visserligen gärna att det händer lite oftare.

Jag blir bara så sjukt arg och besviken ibland!
Det brukar inte hända särskilt ofta, men när det väl händer blir jag bara ledsen.
Det här är faktiskt andra gången ungefär samma sak upprepar sig och då blir jag lite extra besviken.


Var bara tvungen att skriva av mig lite ilska och besvikelse.